pilenochpercy

Percy och jag förenas ofta i vår dyrkan av det enda sanna geniet i det här landet, nämligen Gösta Ekman. Det var tack vare honom som vi startade den här bloggen. Vi genomför till och med en årlig ceremoni med ett visst gyllene dokument till hans ära. Det sker i största blygsamhet, men ändå med ett stundens allvar som torde få den starkaste att vekna. Och tro mig, dessa händelser ska för evigt återkomma! Frågan är dock om inte den här dagboken spelat ut sin roll. Jag vet inte, kanske att vi återkommer, men i detta nu finner jag inga ord stora nog att framföra våra framtida eskapader i detta forum. 

Allt beror förstås på Mötet med stort M. För aldrig, inte ens i min vildaste fantasi, trodde jag väl att vi skulle få chansen att blott vistas i samma rum som Gösta. Men nu har det skett. Vi har befunnit oss i hans närvaro och skådat en mästare med glimten i ögat som fick oss att häpna, trots att vi ju naturligtvis hade förutspått att han skulle locka till skratt och fröjd bara genom att visa sig där på Dramatens Lilla Scen. Det var en triumf, ett gyllene ögonblick. Och det där vi ville säga honom fastnade liksom på tungan, vi vågade inte! För aldrig att vi skulle vilja störa geniets frid med ogenomtänkta ord! Icke! Vi satt bara tysta och lyssnade när han berättade om sitt arbete som regissör, om Moliére och så klart, en och annan kvick snubbling på scengolvet. 

Oh, ni stackare som inte fick vara med och uppleva detta! Så nu förstår ni nog att dessa texter kanske inte spelat ut sin roll, men på något sätt och vis ändå bör falla i vila ett slag. För vi är för upprymda av mötet med Gösta Ekman att vi tänker pusta ut en stund. På obestämd framtid.

Väl mött i beundran för geniet Gösta,

Pilen och Percy.