pilenochpercy

Under skoltiden skapade jag och Percy en hel del minnesvärda teateruppsättningar. Vår magister i historia var generös med redovisningsformerna och erbjöd oss stundtals att framföra ett litet dramatiskt stycke istället för sedvanligt skriftligt prov. Naturligtvis var vi inte sena att anta detta och satte genast igång med att skapa scenerier som torde fått självaste Ingmar Bergman att gråta av avund. Begeistrade framförde vi dem sedan med största inlevelse och mod. Tillåt mig att ödmjukt bjuda på ett av dessa mästerverk, jag hittade nämligen våra gamla manus i en dammig hylla denna förmiddag.

Scen: Slagfältet i Lützen 1632. Förödelsen är enorm och Gustaf II Adolf, konung av riket Sverige ska strax gå sitt berömda öde till mötes. (Undertecknad spelar kung, Percy en soldat). Låt spelet börja!


Huvudrollsinnehavaren. Foto: Google.

Kungen: Vilken tät dimma det är här i Lützen... Eller är det krutrök?
(Pang)
Kungen: Aj!
(Pang)
Kungen: Aj! Jag tror jag dör... Med Gud och de segerrika vapnen, ära vare den högsta! ...Och jag som skulle ha blivit en sån bra kejsare.
(Kungen dråsar ihop)
(En soldat kommer gåendes, visslandes på en trudelutt. Kungen vaknar plötsligt).
Kungen: Hoho! Du där! Hallå! Vill du göra mig en liten, liten tjänst?
Soldaten: Öh... Visst!
Kungen: Jo, nu när jag har dött här snart... Kan inte du ta och skära ut mitt hjärta och skicka det till Maria Eleonora av Brandenburg, du vet, drottningen av Sverige?
Soldaten: Jovisst!
Kungen: Okej, tack.

-RIDÅ-

Säg det öga som nu är torrt?

/Pilen.