Att umgås
För en liten stund sedan var Percy och solade solarium.
Ja, solarium. Det är inte så konstigt.
Det hela utspelade sig på ett sådant obemannat solarieställe, d v s ingen sönderrostad tant stod personligen och tog betalt och pekade ut rum med romerska siffror, utan man fick välja rum med romersk siffra alldeles själv.
Percy knallade in, glad i hågen, noterade i förbifarten att det satt en grabb i väntsoffan i rött fuskläder och valde lediga IV.
Det visade sig att myntinkastet till IV redan var fullproppat med slantar. Alldeles för fullproppat, någon hade varit för ivrig att bli helgbrun och hetsat i femmor och tior alldeles för snabbt. "Jaha"...tänkte Percy och traskade bort till lediga III istället. Då kom mumlet från soffan:
"Di bare ramler ut, tiera".
I en svepande rörelse tog Percy av sig solglajjerna och frågade: "Ursäkta?"
"Den ä trasi"
Percy tolkade det som att mannen i Brokeback Mountain-skjortan och systemkassarna i röda soffan ville påpeka att det var något form av aber avseende betalningsapparaturen i fråga.
Percy vandrade då runt och kontrollerade återstående soltid på de övriga upptagna rummen. Det varierade mellan åtta och tolv minuter. Beslutet blev då att gå bort till hörnet för att sätta sig i röda soffan och vänta dessa minuter, liksom den tillfällige besökaren från Skoghall som då också tydligen väntade på att bättra på brännan inför helgens bravader i storstan.
Det var då det började. Den pinsamma tystnaden. Vi hade ju redan liksom börjat konversera, kommit varandra lite närmare än vanliga främlingar för varandra medelst hans upplysning om trasigt myntinkast i rum III. Brokeback var uppenbart besrvärad av situationen.
Percy hatar dessa tillfällen. Inte på grund av en eventuell pinsam tystnad, utan för att den svaga människan bredvid känner kravet på att prestera en konversation i en situation där det är fullständigt idiotiskt.
Som tur var blev det snart ledigt i V och Brokeback gick skyndsamt dit och stoppade i två tior och solade sina sju minuter.
En kvart i Percys liv.
/Percy.
