pilenochpercy

Förra året råkade jag och några till befinna oss mitt i ett rafflande säkerhetspådrag. Det utspelade sig på Mc'Donalds i Västerås och var mycket spännande några minuter. Skit i detaljerna, det som var mest spännande den dagen var att jag fick ett tillfredsställande samtal med en livs levande polisman och inte vilken simpel trafikvakt som helst, utan en polis som utbildar andra poliser i skytte.

Det var en vän med på resan, vi kan kalla honom Kjelle, han satt i bilen innan dramat och skrävlade som vanligt och vi kom och prata på poliser och deras vapen. Han sa något om att han visste vad de hade för typ av tjänstevapen.
Det vet jag med, sa jag, de har Sig Sauer. "Nehej du!" skrek han åt mig, "de har Glock, jag vet det". 

Ca tjugo minuter efter diskussionen hamnade vi då i detta säkerhetspådrag och jag såg ju min chans stå i kön till de goda hamburgarna. Dramat var då inte fullt så dramatiskt, så koppsen hade börjat känna en viss längtan efter korvbricka med pucko (gissar jag), men eftersom donken fanns så nära hade man valt att köpa lunch där.

Jag ställde mig bakom en lång polisman och kände att jag slängde lystna blickar åt hans hölster där hon hängde, "Charleene", som jag snabbt hade döpt henne till i huvudet. Jag pickade honom på axeln och jag berättade för honom om min och Kjelles lilla dispyt ,som nu hade vuxit till ett bet. Han konfirmerade naturligtvis det jag redan visste, att poliser i Sverige använder Sig Sauer som tjänstevapen. Jag frågade tusen frågor till om vapnen och skjutträning med mera, Kjelle dök upp vid vår sida vid ett tillfälle och fick veta att han förlorat och undrade vart jag hade tagit vägen. Sen gick han igen. Jag kände mig som jag befann mig på små moln, här stod jag och pratade med en livs levande Rambo och fick veta allt möjligt smaskens.

Vi hade det trevligt i kön, jag och polismannen, men jag kände att jag hade en fråga kvar. Jag ville fråga om jag fick känna lite på Charleene, kanske till och med hålla henne i min hand, smeka hennes kalla stål. Jag kände dock att en sådan fråga möjligtvis skulle kunna förstöra vår fina stund vi hade haft där i kön, att polismannen skulle tycka att jag vore en smula galen, en säkerhetsrisk. Så jag lät bli.

Ibland brukar jag tänka tillbaks på denna dag och mysa lite grann. Tänker på den fina polismannen som kan allt om vapen och skjutning. Tänker på Charleene. Framför allt tänker jag på att jag hade rätt över Kjelle.

Ibland brukar jag också knyta näven och väsa mellan sammanbitna tänder; "Jag visste det!"

/Percy.